- querzion - the way of nevyn

Inlägg publicerade under kategorin Gammalt och groll

Av Slisk Lindqvist - Tisdag 18 sept 03:29

 

THIS IS ME, ME, ME, ME, ME. HELLO FRIEND!

Hahahahahaha. Our Equality is what is needed. hahaha. Our respekt to all is what is needed. I awoke in 2016, I have walked with and against others. I am building up myself with my own strength as should you, and I will eventually give out the universal balance of nature. The one that God always Had in mind. I am Slisk, I am no-one, I am Mats(Gods Gift) I am part of the word, I am the Word. The Word that is spoken is Honesty and I am Honesty with a Truth that gives all answers. hahahaha God always has the last laugh hahahahaha I am but an angel of honesty. hahahaha. Nirvana Is What is given, the truth and everything with it, when the new history is written. hahahaha Love is the answer but in reason and respect to life. From chaos comes order, and in order comes respect. Only they who question their own truth will understand that. The mind is the creator and the mind is the world of astounding greatness it is the creators fractal and the free thinking; of all. We already live in a good outcome, we all just have to grow, and we will all see the truth, past the polarities and notice the equality and with that comes the true balance and the truth will reveal itself. No more hiding of the mind. hahahaha.

 

Resistance; is Relative to the Motion of the Energy that is added.
Give resistance and the most brutal will win, give in; and respect will take over.
Change from within.
Stand up to your values!
But not your bad deeds, change to the better or worse out of free will.


The deeper knowledge will be released in time. In Swedish. hahhaha
Time; is Relative to the motion of the Energy that is added. HAHAHAHA!

Knowledge; is Relative to the Reaction of the Energy that is added.

 

 


THIS IS ME, IT WILL BE YOU. IN RELATIVITY TO TIME! 


I am sorry for writing it in Swedish is really a diversive and loving language, as all languages are, that is why we need to be diversive so that we have more to learn from eachother. It was easier for me to express myself in my native tung and I think of all, I have always done that so the most important parts are in English. Many are indoctrinated with English, so that seems to be one of the natural choices to still have, because we need good and bad. The parts in English is Selectivly added so that you will want to know more. understand more. feel more. value more. respect more. There is so much love to all of you within me, that I am crying while writing! I hope to have it done by christmas this year. What I set my mind on, Will be done. All-In or void().  

  

ANNONS
Av Slisk Lindqvist - 17 november 2016 01:57

 

Tjenare alla dystra människor där ute, jag blev lite mörkare än jag hade tänkt vara i föregående inlägg, så jag tänkte att jag kanske ska ta och skriva lite om mina egna erfarneheter av det konstanta mörkret som jag inte vill tillbaka till, men jag vet att jag antagligen kommer dit igen.

Jag kanske ska börja med att säga att jag nu är 30 och om ett halvår 31. Vuxen och borde ha jobb, lägenhet, flickvän och möjligen en unge eller två. må skitbra och en massa annan skit som man får inprentat i huvudet via media. Nope, så är inte verkligheten. Jag är som sagt 30,  jag upplevde från startår x till att jag var nån månad från 15 ett inte så trevligt liv där kärlek uppvisades genom att man inte blev slagen när man själv eller syskonen gjort fel eller ens sjuka fader inte kände för att göra sadistiska utspel emot en, jag hade väl mer eller mindre tänkt att göra som alla andra och skriva en bok om min sida och resa av det hela. speciellt eftersom att jag denna sommar stack iväg, träffade min far, kramade om honom och pratade om mina upplevelser, hur mycket jag hatat honom och alla sadistiska tankar jag haft för att hämnas när jag var i mina yngre dagar. Det var en självläkningsprocess som tog många år och jag känner inte att andra har någon rätt att varken spilla ut sina fördomar, ilska eller något annat. För det var inte ni som blev behandlade illa, (om det inte är min mor eller syrror då eftersom att brorsan inte längre är kvar.) Det här är och kommer att förbli en tung del någonstans i bakhuvudet, men jag kände att jag under runt 6 års tid inte länge varit arg, jag hade bara släppt det, låtit det rinna utav. Så nu i sommar, när jag fick ett uppvaknande så bestämde jag mig för att ändra på allt. jag ansåg att 15 år utan kommunikation var nog mycket som straff, och jag kände att om jag kan träffa honom och inte vara rädd eller arg så är han förlåten. Jag vet inte vad intressant det är för fölk att lösa om ett liv som en 30 åring har att berätta men om det är något jag borde skriva om i ett större och mer utarbetat detaljarbete så dela gärna med en kommentar eller två.

Just denna post är inte till för att berätta om gammal skit. Detta inlägg var mer en fortsättning på det förra i en ton åt depression till. Tankar om att inte vara tillräcklig eller att ingen älskar en, att känna sig ensam och försöka trycka i sig att ensam är stark när det inte är i närheten till en sanning. Man behöver inte ha haft ett hårt liv för att genomgå den här mörka sinnesstämmningen, jag känner inte att jag har genomlidit ett hårt liv, jag led inte av "pojken som hette det" fiktions scenarion,. Jag levde dock mod daglig snarare dygnet runt skräck och rädd för mörker och hus ända till denna sommar, men när jag var liten så gick inte jag eller mina syskon i tankarna, det jag verkligen kan komma ihåg är det att jag undrade vart jag hamnat för att jag har aldrig känt att jag är härifrån, jag har känt mig vilsen. jag har velat åka hem hela tiden, och jag debuterade halvdant oseriösa självmordsförsök redan i väldigt tidig ålder, jag tyckte inte synd om mig, jag imprentade mig själv att det var okej, för att det finns de som har det värre. Till slut så var man så avstängd att att man inte kände glädje, enda gångerna jag verkligen kände glädje var när jag hade snaran runt halsen, eller precis efter att jag svalt en mängd tabletter eller något annat, Så jag förstår varför en hel hope av mina vänner gjorde det de gjorde, för att citera min bror genom min far, " folk är så respektlösa ", som var ett av hans sista yttranden innan han hängde sig själv. Han skulle bli 17 det året och jag hade inte träffat honom på 5 år. men pratat med honom två gånger året innan. 

Idag sitter det fortfarande i att jag är en del av det respektlösa gemaket som gjorde att han tog beslutet, speciellt efter min sista kommentar som jag inte kan släppa, allt bara för att min egoism eller depression eller vad man ska kalla detta mörker bara stal all min energi.

Jag har en helt ny uppfattning av hur allt runt mig fungerar och jag förstod en hel mening med mitt liv på bara nån minuts eftertanke denna sommar 2016. Allt har en mening, allt som händer, man förstår den inte när det väl händer, men när man väl gör det så gråter man, och det slutar inte.

Under sommar och höst 2015 så kom jag i kontakt med en person, världens bästa "svarta" får, för via honom så kom jag i kontakt med en del av min släkt som jag inte visste fanns och det fick mig att oväntat ta upp släktforskning och att försöka ta del av den Norska och Svenska släkt som det visade sig finnas. Det här "svarta" fåret fick mig också motiverad och positiv under en stund, som jag inte kände igen, något som jag bara hade haft känningar av några enstaka gånger tidigare. Jag måste vara världens bästa på att dölja att jag mår dåligt, för det blir man bra på, när man inte vill berätta för folk. Såpass bra att efter uppvaknandet som blev till av fluxotinets vågmästarroll i att greppa mig och föra mig vidare till ett positivt perspektiv på livet och allt runt mig, kändes och känns verkligen skumt, då jag för min del varit deprimerad, självmordsbenägen, självdestruktiv, med min mest använda mening någonsin med en underton av död.  "Jag är positiv! Jag kan ju dö imorgon!", mitt svar var att jag var positiv med en stark underton av destruktiv negativitet, och jag fick ofta höra från yngre och äldre att jag var väldigt destruktiv både i tänkande mot mig själv och annat. Idag kan jag inte göra annat än att hålla med.

Jag har fått kommentarer som jag idag inte kan försvara, eller tycka speciellt bra om, som "Om du mår så förbannat dåligt så kanske du ska ta antidepressiva tabletter". Jag frågade i maj i år om att få det, första gången i mitt liv som jag verkligen skrek om att få hjälp för att jag orkade inte hålla upp charaden längre. Jag hade suttit och månader innan berättat om mina planer och det enda som höll mig kvar, jag vet inte ens om det mottogs som seriöst, men jag började öppna mig.

Jag har medicin vägrat i de fallen där orosdämpande och ångestnedsättande borde ha tagits efter att jag fick ett panikångest anfall som slutade med en total blackout, jag slutade ta huvudvärkstabletter och värktabletter och vägrade all form av medicin i många år speciellt efter min tablettöverdos som inte fungerade, vilket var en kompott på all möjliga receptbelagda triangel mediciner. Den gången blev jag tvingad till att besöka vuxenpsyk, jag har för övrigt alldrig känt att hjärnskrynklare varit till någon nytta, de bara sitter där och lyssnar, inte direkt så att det hjälper eftersom att en depresision är en läkeprocess som kan ta massor av år, även med hjälp. Jag tog inte någon hjälp i form av sådana personer inte frivilligt och inte på eget bevåg. Jag kom dock underfund med en sak, på en vecka så hade jag försökt ta livet av mig 4 gånger, vredesutbrott, jag minns som att de var igår och allt jag minns, tas upp som att det var igår, jag har dock inte alla detaljer klara för mig bara för det.  Den veckan så kände jag mig som ett fiasko, inte nog med att jag hatade mig själv totalt innan, jag kunde inte ens ta livet av mig, jag kände mig ännu mer värdelös, men jag kom fram till att jag nu hade försökt ta livet av mig till och från i närmare 15 år och misslyckats, det var bara att ge upp. Jag var för värdelös för att ens dö. Kändes som att någon stoppade det och räddade mig om och om igen bara för att kunna skratta åt mig. Så I slutet av 2009 så slutade jag försöka, det har dock inte stoppat mig från att nästan dagligen tänka på det eller planera, men nu i januari-februari detta år så började jag må sämre igen efter att ha mått relativt bra senaste 5-6 månaderna så kraschade jag totalt, jag slutade ta hand om mig och barjade intensivare tänka på saker och ting. jag började visualisera saker framför mig se det jag planerade, jag blev rädd, för att jag hade bestämt mig att om jag går bort så gör jag en stor skara människor ledsna. För det finns bara en av mig, endast en Slisk. Så jag gav upp och berättade och frågade efter anti-depp. Jag tog första riktiga steget bort från "ensam är stark skiten" och bad om hjälp.

Det riktigt roliga nu i sommar var att när medicinerna väl tog en ordentlig vågmästarroll och kastade över mitt negativa och destruktiva tänkande till att vara 200% totalt nyktert positiv så blev jag rädd, jag had inte varit glad sedan mitt första riktiga förhållande 2008. Så jag hade glömt bort hur det var att vara euforisk över små simpla saker, så jag kände att jag ville tillbaka och slutade med medicinerna, I från maj till slutet av oktober så var deleffekten av medicinen, nu är jag redo att antingen ta mediciner igen och eller terapi och möjligen uppsöka mer hjälp och gå vidare, jag är inte längre rädd för att vara glad, det känns faktiskt väldigt härligt. I hela denna vevan i varje fall så fick jag mycket kritisering av några av mina vänner som inte alls tyckte att jag var i ett stadie utav tillfrisknande utan i en psykos eller att jag utvecklat schitzofreni. (saknas en massa detaljer i det här bloginlägget som kommer vara med i boken när eller snarare om den blir skriven.) Det var inte bara jag som var ovan med att vara glad, och positiv, några har aldrig haft äran att träffa mig, men det jag ville ha sagt med detta är att många av ens vänner och eller familj för de som har en sådan att snacka med, missar allt som oftast alla tecken på en degraderad personlighet och märker  inte något förens det är försent, så det gäller att snappa upp det tidigt, och för er sorgsna själar där ute som är deprimerade, ni ska bara veta att det alltid finns någon som älskar er, om det så är familj eller vänner, så finns det alltid någon som kommer att må lika dant som du mår nu, om du väljer att bortse från den hjälp du kan få och tar ditt liv.

Jag bryr mig om er alla och när jag som empat känner av er så gråter jag med er och jag känner er smärta och det enda jag vill göra är att ge dig / er en kram och säga att allt ordnar sig till slut, för det gör det. Jag åt anti-depp i 25 dagar, och käkade en massa citrus som man tydligen inte ska göra och jag arbetade med mig själv genom meditation och kortare promenader, jag upplevde min första soliga sommar på många år, om man ska uttrycka det så. både bildligt och afk.
Jag vet hur det är att inte vilja ta hjälp för att man känner sig värdelös och att ta hjälp det är som att ge bort den sista gnutta dignitet som man kämpat att hålla kvar, men det är värt det, jag slutade även röka, snusa, dricka alkohol, inget kött och inget överflöd av socker, det vill säga inget rafinerat socker, inget tillsatt socker och dricker inte heller längre kaffe och så lite tidningar och tv och radio som möjligt, inget som bygger på dåligt inflytande, jag lyssnar knappt på musik fär att jag är överkänslig emot vissa frekvenser. Skitsamma.

Allt skapar i varje fall en kedjereaktion och om man inte är kvar, så missar man att se den och den skapar bara mer lidande, stannar man kvar så stoppar man den, men pinar sig själv och fram till den dagen när man kommit på vad ens problem eller situation som skapat detta negativa tänkande och destruktiva beteende uppdagats så kommer man må dåligt, men du får inte glömma att du är stark, och uttrycket "ensam är stark" är bullshit och du är långt ifrån värdelös och du har säkerligen en grupp beundrare och vänner som väntar runt hörnet, "nu" är bara en kort stund, och livet är mer eller mindre en upplevelse som vi själva har valt, kommer vi klara oss ur situationen eller kommer vi ge upp? Jag har valt att inte ge upp, för att jag har personer runt mig som bryr sig om mig och jag vil inte utsätta dem för det mående som jag bör och har burit på.

Det gäller att kunna förändra sitt tänkande, och det är svårt, som fan. men om livet hade varit lätt att leva så hade vi nog inte haft känslor etc.

Vill du ha någon att prata med så finns jag på FB, jag lyssnar och hjälper gärna till så mycket som jag kan. (Saknar utbildning inom psykologi.)

Tack för att du läst, och jag hoppas att du som mår dåligt tar till dig av de sistta raderna, det jag framför allt har i tankarna är pröva på meditation, andning och nån promenad, när du orkar, vare sig det är 2 min för att det är alltid bättre än inget alls. Undas något så skriv.

   

ANNONS
Av Slisk Lindqvist - 7 januari 2016 05:07

 

Fasen när man sitter så här så tidigt på morgonen, det är då min hjärna är som mest aktiv, när jag "tvingar" den att vara vaken och den arbetar övertid, då sitter och tänker på allt möjligt. Det kan vara fantasier, historier, lösa random saker, spelideér eller ibland också realiteten av att existera när många andra inte gör det, en av dem är min bror, jag pratar nästan aldrig om honom och jag gör allt för att inte tänka på honom. Han var den som behövde oss mest och vi svek honom, jag känner att mitt svek var egoistiskt, visst för att man hade det svårt och man hade alltid tänkt att andra hade det värre och så när allt blev bättre för mig så tänkte jag inte så längre, mest för att behovet inte behövdes längre. Så jag glömde bort vad som skulle ha behövts i det tillfället innan han valde att bara lämna oss, och jag var en del i det beslutet, hur många som helst kan sitta och tycka både det ena och det andra och säga att jag inte har något med det beslutet att göra, men jag vände ryggen åt när han behövde mig som mest, jag svek honom, han kontaktade mig och sökte kontakt med mig för att resten av familjen av den onda sidan hade stött ut honom, det var bara jag kvar och hade jag uppfattat det då så hade jag nog fortfarande haft en bror och kunnat bygga en stark relation med honom.




När vi blev "bortförda" (omhändertagna) pga situationen hemma som var minst sagt ohållbar så hamnade jag och mina syskon som tur var hos två släktingar, jag och min äldre lillasyster hos vår kusin och den mindre lillasystern och lillbrorsan hos vår morbror och moster. Efter några snedsteg så sket sig allt det och vi delades upp på fyra olika familjer och från den dagen så började vi alla tappa kontakten med varandra. I dagsläget så har jag fortfarande ingen kontakt med mina systrar, och min lillebror är död sen 5 år tillbaka. Han skulle ha blivit 17 om jag inte minns fel. Han var 8 när vi blev placerade och han förstod inte mycket av det som hände, (han hade turen att genomstå minst av skiten hemma och i skolan) efter andra placeringen så blev kontakten väldigt svår, familjen han hamnade hos låste oss syskon ute och det tog 2 år innan vi sågs igen, vi kämpade som fan för att få träffa honom, min ena syster hamnade i en liknande situation, placerad på en väldans massa ställen. Jag tror att det var, när det nästan hade gått 3 år så fick alla valet att flytta hem igen, Jag valde inte att flytta till Tove, det skulle aldrig falla mig in, men nu hör inte det till detta. Jag kommer inte ihåg allt, det här är runt när jag blev 18 och sedan jag var 16 fram till att jag var 19 så försökte jag att skapa mig en uppfattning till hur Tove kunde ha stått där och bara tittat på, jag försökte verkligen, i flera omgångar per år så besökte jag henne, vi fick en rätt god kontakt en som tog slut för gott när Kim dog. Mina försök till att träffa och försonas med min avlare gick av stigen efter varje försök, oftast så blev man anklagad för något man inte gjort eller så fick man skit för sina val i sitt liv. Tänker inte gå in på det mer än så just nu, det får gärna ta 15 tills jag skriver om det igen. Nu är det min bror det handlar, jag har en bild på honom när jag tog studenten, det är den (som jag vet av) när vi två var på samma bild. Det är också bara en bild för mig, för jag kommer inte ihåg den stunden. Jag kommer inte ihåg vad vi sa till varandra och jag kommer inte ihåg några detaljer förutom de som är på bilden. De minnen jag kommer ihåg är de som spökar för mig varje gång jag tänker på honom, de två sista gångerna jag träffade honom och hur det gick 4 år innan vi pratades vid igen och hur jag över de telefonsamtalen inte alls orkade med något så jag avfärdade honom med spydiga kommentarer, det här var nästan ett år innan han tog sitt liv, under den tiden så hade han hunnit prata så mycket gott om mig att jag skämms över vem jag är/var.


    

De här minnena gör mig hatisk mot mig själv och det värsta var att det inte alls var den tid i mitt liv som jag mådde som värst, men långt ifrån bäst heller, jag valde att inte prata med honom för att jag hade valt att sluta prata med släkten pga 2 personer. Jag tycker att det är fel att ljuga. Så jag tänker inte sitta och ljuga för er och mena på att det var unicorns and rainbows (som vissa andra vill antyda i sin/a bok/böcker.), han var en plåga att ha runt sig när vi var små och vi bråkade för jämnan, inte alls sällan med "våld" eller grovt ovårdat språk, men det är inte det jag tänker på nu för tiden, varje gång någon dör så tänker jag på Kim, varje gång jag hör det namnet så tänker jag på honom och varje vinter och nyår. Jag var rasande när jag fick höra att han var död, dels för att det inte var Tove som berättade och dels för att jag blev arg på mig själv, jag har fortfarande tankar om att jag kunde ha stoppat det. Det första året han var död så ville jag inget annat än att dö själv, jag hatade honom för att han lämnade mig med resterna själv. Jag ville verkligen lära känna honom, han var den enda av mina syskon som inte hade låtit silvertungan falla över honom och luras in i elden. Så jag ville verkligen ha kontakt med honom, men jag orkade inte i det skedet i livet och jag ångrar mig. Hur kan man göra så fel?!


Sista bildderna som jag sett på honom när han fortfarande var i livet känns inte som han, de känns overkliga för jag har fortfarande en stark bild av honom när han var runt 12 år gammal. De enda som i varje fall fick tid med honom har jag fortfarande ingen ork att prata med och hans dåvarande med mor har velat träffa mig i flera år för att träffa mig och prata. Jag vill, men jag känner mig inte förtjänt av att höra saker om honom eller saker han sa om mig.




Vill så gärna skriva mer men jag orkar inte, jag hatar att gråta över spilld mjölk, det finns inget jag kan göra åt det nu för det är redan för sent, men jag kan säga till andra att om ni har ett syskon eller en vän som mår psykiskt dåligt i samma veva som dig själv.

GÖR FÖR FAN NÅGOT ÅT DET! TA KONTAKT MED PSYK!

För om ni inte orkar ses pågrund av det, så är kanske sista gången inte det sista man vill minnas.

 

   


 

Av Slisk Lindqvist - 7 januari 2016 04:32

 

Satt och kollade igenom FB lite och så dök det upp en status ang. mobbning. Jag har hållt mig borta från ämnet aktivt, men jag kände att det kanske var dags att skriva något om det, speciellt eftersom att jag också gått igenom det, det är ett problem som många får ta del av tyvärr, och det finns inte så många bra knep därute för att stoppa det. Att sitta och leva med efterskalven från gammla minnen vill väl ingen, snart 30 och tänker fortfarnde på sånt här. Drygt, men det har ju blivit bättre, från att inte ha några vänner i så många år till att ha en bekantskapskrets som sträcker sig över stora delar av Sverige, även andra länder. Det är inte illa pinkat, men men.


Här är svaret jag gav, pga att inte vilja lämna ut andras identiteter och deras skrivna material så utelämnade jag allt annat.


 

 

Här är en del text som jag delvis utelämnade ifrån svaret.

 

"Livet har sina underliga stunder, vissa inte alls bra och ibland alldeles för långa. Jag har träffat en jäkla massa av de som gjorde mig illa och många av dem mår minst lika dåligt idag som de gjorde då och en del av dem har bett om ursäkt, inget som jag har kunnat förlåtit i det stora hela, men fortfarande. Nu kan det ju låta lite som att jag ursäktar dessa personer, men det gör jag inte, jag var många gånger rädd för att gå till skolan, väldigt ofta, men det var ofta värre hemma så det kändes lite som win/win oavsett val.

 

Ett av mina starkaste minnen av att stå emot skiten i skolan var när, jag ställde mig upp emot den som var på mig mest och den som höll hela "vargflocken" i en grupp, (dessutom äldre och större, typ skolans gängledare.) i alla fall så ställde jag mig upp emot honom runt jul och bad honom om att sluta hacka på mig i varje fall under jul och gissa vad! Jag fick igenom det! En hel jävla vecka innan lovet utan ett helvete, det gick att kommunicera med människan.

 

Det minnet gör mig glad än idag, mest för att jag tyvärr inte började skaffa bra minnen förens jag blev runt 15 vårar och för att det var första gången jag talade mig ur en situation och slapp lösa den med våld. "


Det var inte alls mycket bra minnen när jag var liten och inte skulle de bli något bättre senare i livet men de duger. Nu kämpar jag mest bara med det vardagliga, som att bekämpa min adhd's trisstess nivå och fortsätta sökandet efter motivation. Jag är rätt nöjd med hur livet har gått vidare och jag är väl mest glad för att min hjärna gjorde något bra. (dvs. "ta bort" nästan alla mina minnen fram till att jag runt 15 år. De är låsta mer bestämt, men det är lättare att säga borta för jag som äger dem kommer inte åt dem igen, ibland får jag ett nytt gammalt minne, när något triggar det.)

 

   


 

Presentation


The Philosophies of a Mad Man.

All Life is Equal.
All Life is Sacred.
Respect Life & Life will Respect you.

I Am Morally Strict and Righteous. We all need to Change for the better, because we are all Connected.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Omröstning

Är du troende?
 Ja.
 Spirituell
 Agnostiker
 Ateist

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ  - querzion - the way of nevyn  med Blogkeen
Följ  - querzion - the way of nevyn  med Bloglovin'

Comment War


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se